Nitar, nitar, nitar.. will you ever go away? Jag älskar nitar men det får såklart inte för mycket av det goda. 

Igår lessnade jag ur på min garderob som jag inte har råd att uppdatera för tillfället så jag tog bilen till Dollar Store och köpte nitar. Tio kr för tio stycken nitar. Asbra. Såhär blev resultatet:

Börjar inte den här diskussionen bli lite väl stor och oviktig nu? Såg att Egoina lagt upp ett inlägg på sina ben och sedan länkade till Dennis M som påstod att man bara är smal om man har ett mellanrum mellan låren. Alltså, om dina lår går ihop så är du fet. Vad är det för ett sjukt jävla påstående? Jag blir så arg när jag läser det och fattar inte hur man kan ha en sån sjuk åsikt. Om jag hade tyckt så som Dennis så hade jag fan aldrig uttalat mig om det med risken att bli dumförklarad. 

Mina lår går ihop, de har alltid gjort det och kommer antagligen alltid att göra det. När jag vägde 39 kg och var väldigt sjuk i anorexi gick mina lår ihop - var jag fet? Jag var döende och min kropp var sååå nära på att ge upp, alltså knappast tjock på något sätt.

Alla ser vi olika ut, jag har naturligt lite "bredare" lår och kommer aldrig bli av med dem. Ska jag deppa över det? De här benen tar mig världen över, de funkar som jag vill och jag är inte på något sett begränsad. Hur skönt är inte det? Jag är inte tjock idag heller, snarare jävligt vältränad och mån om mitt utseende och min kropp. Det finns vissa dagar som jag vill spy över min spegelbild och enbart väljer att fokusera på det jag ogillar med min kropp och jag vägrar låta idioter som bryr sig mer om läsarsiffror än om folks välmående trycka ner mig. Jag vet en kille som älskar min kropp och har lärt mig att älska den och jag vet att han inte vill ändra något med mig. 



LÅR SOM LÅR - hellre ett par tjocka som trädstammar än inga alls.

Galet att det fortfarande är folk som kikar in i det här sjunkande skeppet ibland.

Jag är tillbaks på nytt och det kräver ju såklart en ny adress: Rudolfskan.blogg.se

Tack så hjärtligt för våran tid här på juliarudolfsson.blogg.se, men ni vet likväl som jag att det är dags att gå vidare. Fantastiskt!

Puss och kram.

Dags att damma av den här gamle godingen och ventilera lite.

Det är fan helt galet hur saker ibland kan äta upp en. Inte bokstavligt talat, men det tror jag ni förstod. Jag önskar mest av allt i hela världen att jag hade någon som lyfter mina axlar, delar min skit och som är min vän. Och endast en vän och inget mer. Någon som vet om min värsta fiende, den som vet varför jag varje dag är beredd att lida för den person som gör något så enkelt som att andas så mycket enklare och ibland svårare än nödvändigt. 

För precis ett år sedan fuckade livet ur under ett tag och jag förlorade halft den människa som bar hela min tyngd utan att klaga, som alltid gav mig ett leende på läpparna och som jag lyckades göra lycklig. Samtidigt som den här helvetesveckan inleddes så entrade min gamla pelare mitt liv igen och försökte sätta ett leende på mina läppar samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att torka tårarna. Jag lyckades aldrig ge dig en förklaring till varför saker och ting blev som det blev, delvis för att jag inte visste och delvis för att jag inte ville att någon mer än jag skulle veta. Och jag saknar dig och det vet du, jag saknar dig så mycket att själen känns helt knäckt och ihålig för du har varit så jävla viktig. Vi var viktiga för varandra och nu vet jag inte vad vi är.

Den dagen som han gav mig valet mellan att utesluta honom ur mitt liv helt och hållet eller att göra honom till en del av det igen var nog bland de enklaste valen jag gjort i mitt liv och jag ångrar det inte en sekund även fast det inneburit ett helt år av att övervinna my own special little monster som sticker mig mellan revbenen när jag minst anar det och gör det svårt att andas. Det blivit lättare att andas med tiden för jag vann, han älskar mig och ingen annan och har aldrig under den tiden vi varit med varandra älskat någon annan än mig. Vi är varandras, inga andras och det vet vi båda om. Trots det är mitt monster här varje kväll och varje morgon efter mina drömmar och gör det svårt att andas. När jag väl började växa mig starkare än monstret och fokusera på det som verkligen betydde något - vi, oss -, så small ännu en bomb av och har pissat ner mig. Det värsta är att jag inte är den enda som lider. Vi lider båda två minst lika mycket fast av två olika anledningar. Och som jag önskar att jag ännu en gång kan känna att allt som hänt är förlåtet. Jag kan inte.

Någon som är sugen på sommarens snyggaste klänning, se hit: http://www.tradera.com/Handvirkad-klanning-fran-emmaoclothing-auktion_301742_133517227

Fantastiskblogg.blogg.se

- that's where it all happens. 

Om 41 dagar åker jag och hjärtepöket till Grekland. Värt!

Om 55 dagar ska jag se Bright eyes, Brandon Flowers och mina hjärtan COLDPLAY spela i Göteborget.

Förresten så har jag varit och tagit bort ett födelsemärke idag. Det betyder att le doctör skar bort det och sedan sydde ihop mig. Sounds disgusting ey? Om ni inte är så kinkiga så kan jag lägga upp en bild på det färdigkarvade fördelsemärket. Anledningen till att jag berättar detta är för att jag känner mig helt handikappad nu, jag får liksom inte anstränga mig så mycket så att inte stygnen går upp och det vill vi ju inte. Jag vågar inte ens röra vid mitt ben, särskilt inte mitt vänstra knä eftersom jag helt plötsligt börjat inbilla mig att det är där jag har stygnen. Sabbat?

People always leave.

Det spelar ingen roll hur många gånger man försöker intala sig att man är better off without 'em, irritationen släpper inte och ensamheten växer litegrann när man märker att det inte spelade någon roll för de andra om man var där eller inte, när man märker hur de andra växer sig starkare med varandra och man själv bryter ned sig själv på egen hand. Man vet deep down inside att man faktiskt är better off without 'em men ändå så vill man vara beroende av sällskapet, vara en del av det som man egentligen ogillar bara för att få tillhöra något och för att dem ska vara beroende av ditt sällskap. 

Och det känns som fan när den den föredetta viktigaste människan i ditt liv, den andra halvan, den lilla pelaren, grunden, lyckan, allt som behövdes i en enda kropp har blivit en till människa i din facebook-vänlista och inget mer än så. The only difference mellan henne eller honom och alla de andra människorna är att en sorts bitterhet väcks till liv så fort denna människa visar minsta lilla livsglädje utan dig. Allt det eftersom du inte känner samma härliga livsglädje utan honom eller henne.

Och varför kan man bara inte släppa det.

Dyker in här på den här gamle blöggeliblöggen som sakta men säkert tynar bort för att önska mina gamla IB'isar lycka till imorgon när de ska skriva mock exams. Så jävla spännande för er. May the force be with you.

Saknar er allaa <3



En fin bild som ligger i min mapp med namnet "IB IMA NEVAH FORGET U"
Amanda, Elvirus och Jeeg, Juliet.

Jag, Jonathan, Simon och Anna-Sara blev haffade förra helgen in Stockholmo av greenpeace. Facebook "går på" kol och det vill vi miljömedvetna människor såklart ändra på. Här ställde vi upp på en VACKER VACKER VACKER bild för att visa vårat missnöje. Jag är så vacker så jag dör. Och för bövelen, gå in på "unfriend coal" på facebook och likea/gilla deras sida.

En vecka och en dag sedan den här bloggen uppdaterades. Skandal. Bloggen är tyvärr inte mitt leverbröd men det är däremot Mcdonalds och där hänger jag nästan hela tiden nu efter skolan, på helger och JÄÄÄÄÄMT. Men jag gillar det. Jag jobbade igår, ikväll och ska jobba imorgonkväll om inte den här förkylningen blir värre... Jag fruktar att den kommer bli det. Spännande.

Äh men annars då? Whazzäp?

Den här helgen kommer donken att vara mitt liv. Jag trivs ja.

Hörrni alla flickor (och pojkar för den delen) där ute. Jag har en tröja som jag köpte för typ två månader sedan som bara hängt i garderoben och som aldrig har fått sett dagsljus. Jag tycker den är fin men det är inte riiiktigt min stil tror jag och jag fruktar att jag aldrig kommer att använda den.. Är någon intresserad av den här tröjan? Det är storlek S, den är från H&M och ni får den för ynka 60 kr. Den är ganska ny i deras sortiment också. Någon?

Ikväll är en skitkväll.

Jag tror att det är just vid den här sortens nedvarvning som allting hinner komma ikapp, allt som jag dagligen trycker undan för att ta mig igenom vardagen. Att bära världen på sina axlar är nog att överdriva en smula, det känns mer som att jag släpar fram min egna kropp som för tillfället känns alldeles för stor för den lilla människan som lever i den. Alltid har jag varit så säker på att det är det lilla monstret i mig som rubbar marken så fort jag börjar känna mig obekväm i mitt eget skinn och till viss del så är det fortfarande så. För varje dag som går så slår jag ut det helvetiska som alltid försöker övertyga mig om att lägga mig ner i smutsen igen. Något att vakna upp för, något att sträva efter, något att leva för, en enstaka sak att glädjas över, en enstaka sak att må piss över. Desto mer jag trycker undan den där lilla lilla patetiska, sjuka Julia desto mer försöker hon nagla sig fast, göra sig påmind någon gång då och då att hon finns, att hon är viktig, att jag behöver henne för att överleva, för att vara trygg och hon överraskar helst när jag minst anar det för att göra så stor skada som möjligt, för att dra mig två steg tillbaka igen.

But you know what they say. Två steg bakåt, tre steg fram.

Nevah evah give up. Life is beautiful.




Finaste låten i hela världen, du ligger så nära hjärtat och jag kommer aldrig sluta älska dig.